Det var en gång en standardavvikelse.
Det bästa han visste var när han tappade bort sin häst.
Han kammade alltid sitt könshår så att det blev slätt och fint. Han gick sedan över till att tuppera sina ögonbryn. 
Han, Ernst, kollade sig själv i spegeln och sade: "Jag borde sälja mina hakor som skidbackar till hemlösa. Han öppnade kylskåpet och tog ut en Ramlösa. Plötsligt så hördes en smäll. Det lät som Robot Unicorn. 
Och visst, där var han! Mitt andra jag! "Hej", sade jag till mig själv. "Gollum, Gollum." Nej. Jag blev hungrig.
Jag började äta på mina fingrar. Smärtan var dov. Blodet droppade. 
Men jag slutade inte. Det var för skönt! Sluta inte, sluta inte, stönade han fram. 
Det gillade han inte. Eller? Vad visste han egentligen? Vem var han? Han visste inte. Han började springa. 
Hans långa könshår svängde och han sjöng för sig själv: "I whip my hair back and forth."